Familjen Eriksson

Det känns alltid lika jobbigt att åka till jobbet på mornarna. Jag vet att jag kommer missa de där helt underbara stunderna i köket vid frukost när Sam försöker överträffa sig själv i leenden och skrikliknande skratt. Man sitter liksom som i koma på jobbet och funderar vad han hittar på nu när jag inte är hemma. Han kanske stoppar kollar in tavlan ovanför soffan? Han kanske gnässar in sig i kaninen? Eller så stoppar han in hela sin hand i munnen så långt att han kräks lite. Sam försökte iaf göra jobbfärden lite lättare imorse. Han sov bredvid Josefin när jag gick. Jag pussade honom på kinden, han öppnar ögonen och ler när han ser mig. Ett leende som säger allt. -Åhhh det är du Pappa. Jag tycker du är mysig att kolla på. Vi syns när du kommer hem!

Det finns inget mer underbart!