Familjen Eriksson

Så var det fredag igen och äntligen dags för babysimmet. Denna gång peppade vi massor innan och jag var riktigt nervös för att det inte skulle gå vägen, men oj så bra det gick! Vi gick upp tidigt i morse, jag och Sam, och han fick somna om och sova en bra stund innan det var dags att åka iväg. Jag tog med liggdelen in i omklädningsrummet och bytte till badbyxor på honom i den och sen fick liggdelen även följa med in till bassängen. Han var väldigt nöjd och glad innan och väl nere i badet fortsatte han vara nöjd. Det märktes att han var ganska trött för han hade minst en hand inne i munnen nästan hela tiden och han gnällde lite när vi tränade att ligga på mage i vattnet men han höll ut och såg ut att trivas! När vi bytte om efteråt fick han nog och bröt ihop men det släppte så snart han var nerbäddad i vagnen sedan. Nu har vi en trött kille som ligger och sover här. Jag har en känsla av att han kommer att sova lääänge idag... Nästa vecka ska Jonas få vara med och kika lite från kanten, hoppas att han kan ta lite kort då också.

Sam och jag spenderade en underbar eftermiddag med alla mammor och bebisar i föräldragruppen.Vi passade på att ta en gruppbild och alla bebisar lyckades vara vakna och på bra humör samtidigt.

I åldersordning från vänster: Dexter, Ove, Lily, Alexander, Antonia, Sam och Albin

Jonas säger att Sam brås på sin far. Men han gillar inte sådär överdrivet mycket att prova snygga outfits. (Fast det gör ju iofs inte Jonas heller)

Vi körde upp till Västerås på lördagen och stannade kvar över natten. Jag och Jonas passade på att gå på bio, vi såg Tarantinos film Inglorious Basterds. Filmen var riktigt bra tyckte vi båda två. Här kommer lite bilder från helgen:

Såhär byter vi blöja i bilen

Efter en tur på stan

Sam är kär i sin pappa

Det är viktigt att kaninen hänger med när man är lite gnällig...

Det verkar inte som att turen är med oss när det gäller babysimmet... SOM vi sett fram emot denna aktivitet som så många bebisar (och föräldrar) tycker är så mysig. Förra veckan skulle det börja och vi var där och vi var på topp - inställt möttes vi av i dörren. De hade försökt få tag i alla tydligen. Det irriterade mig lite att de inte fått tag i mig, jag tror att jag lämnat både mail och mobil. Så vi laddade om tills idag. Bra förberedda tyckte vi. Bebisen ska vara utsövd, mätt och nybajsad men hur lätt är det när det är en tremånadersbebis det handlar om. Och när det börjar 8.45 på morgonen. Vi gjorde vårt bästa och täckte in de sista två kraven, dock hade vi nog en väääldigt trött bebis. Han bröt ihop redan i omklädningsrummet och slutade aldrig skrika och det gick inte bättre när vi klev ner i bassängen heller. Vi klev upp igen innan vi ens hade samlats i ringen. Sam, superledsen på gränsen till panik, och en besviken, nära till gråten mamma fick ge upp och byta om igen. Vi gör ett nytt tappert försök nästa vecka...

Det här är INTE idag, för Sam var LÅNGT ifrån såhär nöjd...

I tisdags var vi på babysång för första gången. Det var fem andra mammor med sina bebisar där och tydligen var det ännu fler anmälda till gruppen, så det kommer att bli kul att lära känna varandra under hösten. Sångerna kändes väl sådär roliga, då sjunger vi mer fantasirika sånger här hemma men barnen kommer säkert att tycka att det är kul. Sam visade sig tyvärr inte från sin bästa sida eftersom han PRECIS hade somnat när vi kom fram till sången, han orkade bara 10 minuter innan han bröt ihop och var tvungen att sova. Stackarn. Kräver bättre planering med sömnen nästa vecka.

Imorgon är det första babysimmet och det ska verkligen bli superkul, hoppas att vi prickar in en vakenperiod under just den halvtimmen simmet håller på bara... Jag fotar inget imorgon, men Jonas får ta lite kort när han är med nästa gång.

Sjalen har fått en revival nu när Sam orkar hålla huvudet själv, kanhända att vi kommer att använda den mer igen. Just nu är den dock utlånad till en treveckorsbebis som har en mamma som behöver få tillbaka sina händer.

Full koncentration på babygymmet. Sätter man honom här vinner man några minuters tid för att fixa med annat, till exempel brygga kaffe till frukosten eller göra iordning lunch.

Jag och Sam mötte upp mamma och Elin i Knäppingsborg på eftermiddagen idag. Sam fick en ny outfit och vi provade den på honom med en gång när vi kom hem. Det är en bodysuit och mössa från eBBe, hade aldrig hört talas om det märket förut, men om kvaliten är ok kommer vi absolut att köpa fler plagg, supersnygga! Mamma kompletterade med en likadan bodysuit i svart, dessa kommer att användas flitigt. Ytterligare en mössa fick också följa med hem.

Här händer det grejer! Ett genombrott i träningen av Sams magliggande har skett och numera gråter han inte en kvart efter att ha tränat några sekunder på mage. Numera är han rätt nöjd och verkar tycka att det är småroligt att ligga på mage och sträcka upp huvudet. Kanhända är nackmusklerna lite starkare så att det inte är lika jobbigt längre.

Idag är Sam tre månader gammal och det firade han med att vända sig från mage till rygg. Vi tränade lite magliggande och han föll åt sidan, verkade ganska nöjd med att få vila huvudet och plötsligt fick han med kroppen och låg på rygg. Jag vände tillbaka honom och vips så var han tillbaka på rygg igen.

Sams andra nya grej är att greppa saker på ett lite mer medvetet sätt. Han sträcker sig ännu inte efter dem men öppnar sina händer när man håller saker i närheten av honom.

Vi var på BVC idag och Sam går upp fint i vikt och växer som han ska. Han väger nu 6590 gram och mäter 61,5 cm. Vi pratade lite om hans vana att äta varannann timme på natten och vi fick rådet att försöka minska detta för att orka själva. Eftersom han får alldeles tillräckligt med mat är det ok att experimentera lite och försöka få honom att somna om några gånger på natten istället för att mata honom varje gång. Detta projekt tänker vi börja med till helgen.

Idag var det också dags för vaccinationssprutan, eller sprutorna, som vi varit lite nervösa för. Det gick bra att ge sprutorna, bättre än vi väntat oss. Som tur var hjälpte hennes kollega till så det blev två stick samtidigt, ett i varje lår, istället för en spruta i taget. Det gick relativit snabbt att trösta och det kändes skönt. Nu sover Sam här hemma och vi är beredda med Panodil om han blir febrig eller verkar ha ont de närmaste dagarna.

Plåster på låret

Förra veckan var mina föräldrar och Elin och hälsade på och fikade på eftermiddagen och när de var klara att åka hem ringde det på dörren och där stod Jonas farmor och farfar. Det har inte blivit att vi träffats på hela sommaren så det var ett kärt återseende!

I förgrunden syns den fina dressen från Polarn o Pyret som Sam fick av Majvor och Sune.

Vi har spenderat en underbar helg på Gotland. Det var fantastiskt roligt att träffa Karin och det var väldigt mysigt att vara lite på ön. Nu är vi sugna på ett eget hus på Gotland, kanhända inte riktigt lika bra läge som Karin har med ett par hundra meter till en nästan egen sandstrand i Västergarn...

Sam visade sig från sin bästa sida hela helgen. När andra barn grät på båten sov Sam, han trivdes i sin vagn när vi var på restaurang, när vi åt lunch och frukost och när vi badade i havet. Efter en fas är han nu en mönsterbebis.

Vi åkte över bilen med färjan från Oskarshamn på fredagen.


Vi försöker ta en familjebild, vi har inte så många bilder på oss tre tillsammans. Här är vi i Visby.


På fredagkvällen tog Karin med oss till Djupvik. Det var fantastiskt att få gå ut och äta och Sam visade sig från sin bästa sida genom att sova sig igenom middagen. Djupvik - vilket ställe!


Vi tog en tur med bilen längs med Eksta-kusten. Jag ville plocka lite stenar och ta med hem.

Karin och Jonas på Creperiet i Visby. Vi fick vänta i över en timme på våra crepes, men det var det värt, vi fick ju den bästa uteplatsen.


Vägen ner till stranden.

Jonas och Selma

Cesar, Karin, jag och Sam

Såhär spenderade Sam sin tid på stranden.

Vi tyckte att vi tagit med mycket kläder till Sam, men han kräktes ner alltihop så vi fick tvätta. Såhär sött blir det på torklinan då.

Beräknat datum för Sam att komma var den 24 maj 2009. Den 24 maj är även vår bröllopsdag så det var ju ett lite roligt sammanträffande. Vi önskade dock att han inte skulle titta ut exakt den dagen eftersom det kan vara roligt att få ha en egen dag i framtiden, både för oss och för honom. Jag var ganska inställd på att jag skulle gå över tiden och jag sa hela tiden att det kändes helt ok att gå över en vecka men sen skulle det nog bli jobbigt. Fredagen den 29 maj var jag på jobbet och fikade och lämnade in de sista betygen innan föräldraledigheten. Jag började inse att vi kanske inte skulle få en maj-bebis, något som jag fått för mig att jag ville ha. Han hade ju bara två dagar på sig att titta ut om han skulle komma i maj. Jag kände fortfarande ingenting som tydde på att det var dags så jag började fundera på vad jag kunde göra för att sätta fart på det. Jag hoppade upp och ner några hundra gånger för att se om det skulle hjälpa.

Dagen för beräknad förlossning, 24 maj. Vi äter glass

Lördagen spenderade jag och Jonas tillsammans och det var en helt underbar dag. Vädret var toppen och jag satt i en solstol på gräsmattan medan Jonas klippte gräset. Vi åt god lunch ute och vi tog en liten shoppingrunda. Vi sa flera gånger under dagen att vilken härlig dag vi har!

På söndag morgonen vaknade jag till vid fem och kände lite smärtsamma sammandragningar. Jag somnade mellan varje men kunde ändå märka att de kom med jämna mellanrum. Jag märkte att det gjorde ondare om jag låg kvar så efter ett tag började jag halvsätta mig upp varje gång jag fick ont. Jag ville inte väcka Jonas än, det kändes onödigt att vi båda skulle vara trötta. När klockan var halv åtta hade jag lite ondare och jag tyckte att det var dags för Jonas att vakna så jag började kvida lite varje gång jag hade ont och då vaknade han. När jag sedan gick på toa kom det lite blod i toaletten och även lite grann när jag sedan satt i sängen. Det kanske var slemproppen? Jonasbörjade klocka värkarna och tog även tid hur lång tid de höll i sig och efter ett tag ringde jag till förlossningen för att fråga hur jag skulle göra. Jag visste ju inte om det var igång eller om det bara var förvärkar. På förlossningen frågade de hur ont jag hade och om jag kunde prata samtidigt som jag hade värkarna och det kunde jag ju. De frågade om det kändes ok för mig att vara kvar hemma och det gjorde det absolut, jag ville inte åka in än. De bad mig ringa igen efter ett par timmar för att berätta hur det var då.


Vi gick upp och åt frukost och varje gång jag fick ont fick jag ställa mig upp och andas. Det gick bra att slappna av mellan värkarna tyckte jag och vi pratade som vanligt. Efter ett par timmar ringde jag förlossningen igen och rådfrågade och vi kom överrens om att jag skulle stanna kvar hemma. Jag hade värkar som kom med 3-6 minuters mellanrum, inte helt regelbundna, och de kändes fortfarande hanterbara. Under förmiddagen passade jag på att duscha, tvätta håret och blåsa det. Det kändes viktigt och även praktiskt om det var dags, då skulle jag slippa tvätta det på BB sen. Vi åt sill till lunch och jag fick ställa mig upp varje gång en värk kom. Hela tiden klockade Jonas mina värkar och antecknade. Vid ett par tillfällen ökade tiden mellan dem men samtidigt ökade dess intensitet och gjorde ondare. Under eftermiddagen duschade jag varmt tills varmvattnet tog slut och sedan värmde vi vetekudden som jag lade mot magen och ryggslutet vid varje värk. Jonas började att ”räkna ner” värkarna då det visat sig att de var ungefär 50 sekunder långa. Det hjälpte mig att hantera dem och framför allt att börja slappna av när jag visste att ”toppen” var nådd. Vi spenderade flera timmar i sovrummet, jag med värkar och vetekudde, Jonas med klocka och en bok mellan värkarna. Ute var det strålande sol och riktigt hett, närmare 30 grader.

Klockan 15.55 antecknar Jonas den sista värken hemma. De senaste värkarna har varit svåra att hantera, jag har svårt att slappna av mellan dem och jag börjar gråta. Jag ringer in till förlossningen och de säger att vi är välkomna in. Vägen in i bilen är jobbig, jag som hanterat alla värkar stående måste nu sitta i skålade sportstolar, inte skönt. När vi kommer in tar en barnmorska, en undersköterska och en läkarstuderande emot oss och jag gråter lite. Jag blir undersökt och är öppen 3 cm och de gör en CTG-kurva och mäter mina sammandragningar. Dessa kommer med 2-3 minuters intervall. Barnmorskan bedömer att förlossningen är igång och jag blir inskriven. Klockan är 16.25. Vid undersökningen kommer lite vätska som kan vara fostervattnet.

Det är lugnt på förlossningsavdelningen denna eftermiddag och vi får ett jättefint hörnrum (samma som vi var i på studiebesöket). Jag ber om att få bada som smärtlindring och berättar att jag gärna provar lustgas och EDA längre fram. Vi får genast gå till badkaret och det känns väldigt skönt att sitta i det varma vattnet. Lite märkligt dock att sitta i ett varmt, varmt bad inomhus när det är 30 grader ute. Undersköterskan (som inte är helt med i matchen visar det sig under kvällen) frågar om jag vill ha ”värmetak”(infravärme) och jag tackar nej. Känns nästan svårt att andas ändå av värmen. Barnmorskan kommer in och mäter bebisens hjärtljud regelbundet under badet och 18.10 bestämmer vi att jag ska gå upp ur badet och prova lustgas medan de förbereder för EDA.


19.15 lägger en narkosläkare EDA och det känns nästan ingenting. Innan jag fick den fick jag markera på en skala hur stark smärta jag känner och jag pekar lite över mitten och tycker att jag absolut borde kunna ha mer ont. Jag känner genast effekt av ryggbedövningen och hamnar på noll på samma skala – skönt. Fram tills nu har Jonas hjälpt mig genom varje värk genom att räkna ner men nu kan han sluta med det ett tag. Jag blir undersökt efter att de lagt EDA och jag är vid 19.45 öppen 6 cm. Det känns peppande att det går framåt. Mina värkar håller i sig och jag behöver inget värkstimulerande dropp, tack och lov.


Ganska snart efter att ryggbedövningen är lagd börjar jag känna ett kraftigare tryck nedåt och mellan 20.30 och 21.00 känner jag detta tryck väldigt intensivt och med kort, kort tid emellan. Jonas har börjat räkna ner igen och 21.00 blir jag undersökt igen eftersom det verkar hända så mycket. Jag är öppen 10 cm men bebisen är inte nere vid bäckenbotten än. Jag börjar andas lustgas igen. Jag frågar flera gånger om bebisen kommer att komma före midnatt men får inget jakande svar på frågan, vilket jag tycker är konstigt, det kan inte vara långt kvar nu tycker jag.

21.37 är det skiftbyte och jag får ny barnmorska och undersköterska. Jag har berättat att jag vill föda på sidan barnmorskan får mig att prova lite olika ställningar för att bebisen lättare ska tränga ner i bäckenbotten. Först ligger jag på höger sida, sedan står jag på knä ett tag och det känns bra. 22.30 konstateras det att jag har krystvärkar, jag som tycker att jag har haft det ett tag. Bebisen står vid bäckenbotten och det är fritt fram för mig att trycka på. Jag får värkstimulerande dropp eftersom mina sammandragningar är för korta. Jag hinner bara trycka på en gång per värk och det tycker de är för lite. 22.53 får jag byta ställning till halvsittande på rygg. Jonas, som jag tidigare inte velat ha för nära mig, får hjälpa till att hålla mitt huvud så att jag kommer i en halvsittande position.

23.08 får jag lägga mig på vänster sida och jag frågar här någonstans hur många värkar det är kvar, jag vill se slutet och har nog inte riktigt förstått att det är väldigt nära. Jag tror att barnmorskan säger att det nog är fem värkar kvar. Det känns obehagligt att det inte slutar spänna mellan värkarna och hon säger åt mig att jag inte ska vara rädd utan fortsätta våga trycka på ordentligt. De höjer det värkstimulerande droppet flera gånger och jag upplever att de nog tycker att det tar lite lång tid och jag hör att de viskar lite med varandra. Barnmorskan hejdar mig vid en värk och jag får inte trycka på mer, då skulle bebisens huvud komma ut och hon vill att hela bebisen ska komma ut vid en och samma värk. Vid nästa värk glider han ut och det känns verkligen så, som att han glider ut. Såhär i efterhand minns jag inte att det gjorde ont alls under krystningen, även om det såklart gjorde det. Jag känner ingenting av att jag heller spricker. Jag minns att jag var väldigt upprymd över att det blev en majbebis. Och han kom på Mors dag. Såhär står det i min journal:
23.23 Födelse. Kön: pojke föds i framstupa kronbjudning. Huvudet står en värk i genomskärning i vulva innan framfödandet. Barnet mekar i samband med framfödandet. Skriker omgående. Läggs på mammans mage. Apgar 9-10.


Jag minns att jag var glad över att jag hörde honom skrika med en gång, det var något som jag varit orolig för innan, att det skulle ta lång tid innan han skrek så att jag skulle hinna bli orolig för att något var fel. När han kom upp på min mage darrade han stackars haka så fantastiskt mycket och han tittade på mig som om det var så synd om honom och att jag skulle hjälpa honom. Jonas kom runt till min högersida och han tog med kameran. Jag var lite förvånad över att han var så söt och att han var så ren och knappt hade något blod på sig. Och doften av fostervatten var så stark.


Ganska snart kommer moderkakan och det gör inte ont alls. Jag blir undersökt och jag har spruckit på flera ställen. Jag hade bett om bedövning om jag skulle behöva sys och jag får en bäckenbottenbedövning och det är jag väldigt glad för. Medan de syr (min barnmorska har bett om hjälp hos en som är lite mer erfaren) gullar vi med vår son och förundras över att han äntligen är här och är så himla glada över att allt har gått så bra. Jag minns att jag bara en kort stund efter att han är ute konstaterar att ”detta kan jag göra igen” och jag är glad över att det inte var värre än såhär.

De säger åt mig att försöka kissa men det går inte så bra och jag försöker länge. Under tiden väger och mäter de bebisen och tar in vårt fika. Han mäter 52 cm lång och väger 3705 gram. Jag blir tappad på urin och får en kateter eftersom blåsan fyllts på så mycket. Äntligen kan vi fika, jag är jättehungrig, och vi får in en telefon. Vi ringer våra föräldrar och jag ringer även Elin och berättar att vi fått en son. Strax efter klockan tre får vi komma till en avdelning på BB och vi somnar allihop. Jag vill ha bebisen i sängen hos mig och han ligger bredvid mig hela natten.


Förlossningen var en fantastisk upplevelse och jag minns den med glädje. Jag hade ett mycket stort stöd av Jonas genom hela förloppet och även om jag inte ville att han skulle vara så nära mig med kroppskontakt så fanns han där hela tiden. Att han hjälpte mig att klocka och räkna ner värkarna hjälpte väldigt mycket och bidrog till ett bra samarbete, det kändes verkligen som att vi gjorde det tillsammans. Många vittnar om att förlossningen är en häftig upplevelse och jag har på något sätt tidigare föreställt mig att det häftiga är när bebisen väl kommer ut. Innan har det bara gjort ont och det är när bebisen kommer ut och man får träffa den för första gången som är det häftiga, men hela förlossningen var ju så häftig! Jag tror att det hjälpte mycket att förloppet hela tiden fortskred relativt snabbt, det hade antagligen känts ganska tröstlöst om jag hade blivit hemskickad igen när vi kom in och om jag inte öppnat mig någonting mellan de gånger jag blev undersökt. Nu hände det något hela tiden. Jag var såklart väldigt glad när han kom ut men som lyckligast var jag nog ändå när jag dagen efter vaknade på BB. Det var morgon dagen efter, Jonas låg i sängen bredvid och jag hade världens sötaste son sovande hos mig i sängen. Han var så vacker jag var så himla glad över att vi nu var tre.

Jag har skrivit ner hur det var den dagen Sam kom till oss och kommer att publicera detta i ett eget inlägg. I denna blogg har jag samlat anteckningar under graviditeten och det känns naturligt att komplettera med förlossningen.Berättelsen är lång och det är helt frivilligt att läsa eller ej. Min upplevelse kring förlossningen är väldigt positiv så det är ingen skräckhistoria, snarare är det ett starkt minne som jag vill bevara genom att anteckna vad som hände.

I lördags var vi på fest, jag och Jonas, för första gången sen Sam föddes. Elin var barnvakt och allt gick jättebra. Det kändes så skönt att hans "fas" verkade ha vänt innan lördagen, annars vet jag ärligt talat inte om vi hade kunnat slappna av och gått. Självklart hade vi en del telefonkontakt under kvällen. När vi kom hem på natten hade han vaknat och låg i sängen och åt ur flaskan och var så himla söt att vi kände att vi hade världens bästa och gulligaste son.

Tack gulliga Elin för att du tog så bra hand om Sam. Vi känner oss fullständigt trygga med att lämna honom till dig!

Sam och Elin

Jag är fixad och piffad inför kvällens fest. Det var roligt att ta på sig fina kläder, sminka sig och fixa håret.